Hussespår

Nu har jag tränat så mycket på att plocka pinnar i spåret så jag tänkte att vi måste testa hur det fungerar i verkligheten utan att jag vet var de ligger och så lägga tillbaka lite motivation på slutet... Husse fick trampa ut i skogen, jag sa att minst 1000 meter vill jag ha och 7 pinnar + slut. Husse var borta lääänge... Ok, tänkte jag - låt hunden arbeta det är det han är avlad för att göra :)

Gör ett direktpåsläpp medan husse följer efter på stigen för att sedan gå och lägga sig i slutet med favvoleksaken. Första pinnen är slutpinnen, haha matte har gett lite dåliga instruktioner åt husse... äh, skit samma Spot sög på spåret igen. Nu ska ni veta att hussespår är mycket speciella husse vet nämligen inte hur det ska vara och det är det som är så bra. Vinklar både direkt före och efter pinnar, allt möjligt kan han hitta på. Toppen tycker vi och matten springer uppför berget för att stackars Spot inte ska behöva släpa sin matte upp. Väl uppe på kullen snurrar Spot, jag tänker att han har tappt för att han släpat sin matte med den sämsta kondisen någonsin men han hittar spåret snabbt igen där det gick över en bautasten :) Nu var det ju också så att han antagligen snurrade för att husse lagt en pinne där som vi tyvärr missade men bra jobbat ändå av grabben att försöka hitta den. Nu vet jag att om han snurrar så är det antagligen en pinne. På ett ställe gick han upp i vind tydligen för att han vek av och hämtade en pinne, mycket bra! även om han inte ska gå i vind så måste det ju betyda att motivationen att ta pinnarna har ökat. Kom fram till husse med 6 + slut och då vet jag ju vart vi missade pinnen, husse bekräftade. Bra jobbat av jycken men matten måste dra ner på rökningen. OCH så var det ju inte bara 1000 meter utan snarare 1500 som vi fixade på 20 minuter trots massor av belöning vid pinnarna.

Positivt kändes det eftersom han hade enormt sug i linan, jag brukar ju knappt behöva hålla i den och nu höll jag på att tappa den flera gånger när han drog på.

Väl hemma släppte jag ut Swift, han satte sig vid skogskanten och väntade på sin tur. Fy tusan vilket dåligt samvete jag fick... Husse fick springa ut i skogen igen, en liten joggingtur på 10-15 minuter så det blev en rejäl vända igen, ingen liggtid, inga pinnar utan bara husse på slutet. Swift fick frispåra och han är som min gamla trogna vän, inte lämnar man matten i sticket så att hon går vilse. 20 meter före och hämtar matte om han hittar vinklar eller om det blir snårigt, ibland springer han i förväg så jag inte ser honom men går jag några meter till så står han och väntar. Uppför berget igen, flåsande som en blåsbälg, ingen lina att hålla fast i heller för lite extra drag, husse sa att han hörde oss på långt håll :) Jag pausade med lite blåbär som förfriskning, behövde vätska, Swift väntade tålmodigt på att matte skulle lyfta skallen från blåbärstuvan - tålmodigt för att vara honom - svansade fram och tillbaka och menade på att han faktiskt hade spåret och vi skulle börja bege oss... Swift stannade vid sandtaget som stupar rätt ner och han såg lite förvirrad ut men sökte neråt och hittade spåret. Husse hade tydligen tagit ett jättesprång ut från kanten och sedan sprungit över, det är det bästa med hussespåren, allt det där oväntade :) Hittade husse med kamptrasan och hade skitskoj.

Fler hussespår är grejen tror jag :)