En fullständigt sann historia

Jag vet inte om det finns fler än jag som tror på ödet men jag tror på någon typ av tingens ordning där vi erbjuds möjligheter och det enda vi behöver göra är att välja väg. Det svåra är att våga välja de mer riskfyllda och kanske roligare vägarna. När jag stod och diskade (jag hatar att diska) idag slog det mig, ett gammalt minne från förr. Jag var på brukshundsklubben i Landsbro och tittade på en tävling eller om det var vanlig träning men jag stod vid sidan av, hur som helst hör inte det till historien. Jag såg en man som jag aldrig sett förut, inte så ovanligt med tanke på att jag var helt ny i klubben, han hade en airedaleterrier vilket jag tyckte var ganska ovanligt då jag inte sett så många under mina år inom hundsverige. Vi började prata och det visade sig att han var från Tyskland men att han och hans fru hade köpt ett sommarhus alldeles i närheten där jag bodde. Han var advokat och tillbringade en stor del av fritiden på brukshundsklubben på hemmaorten, vilken ort har jag glömt men jag tror det var i närheten av Hamburg. Vi satt och småpratade ett bra tag och han frågade vad jag arbetade med, jag svarade att jag arbetade på en svingård alldeles utanför Vetlanda. Han frågade vilket utfodringssystem vi använde och när jag svarat berättade han att det var hans bror som uppfunnit det systemet. Jag berättade självklart inte vilka brister jag upptäckt i systemet men han fortsatte berätta om tysklands stora svingårdar och hans brors egen gård. Enorma gårdar med tusentals suggor och egna slakterier, lite imponerad blir man ju självklart... Han brukade ta helikoptern för att hälsa på sin bror då och då och han berättade hur enormt allt såg ut uppifrån och om svinpesten som härjat då de fick nödslakta och bränna ner byggnader och allt. Det stod by the way i tidningarna, svinskötarnas värsta fasa eftersom man själv blir isolerad och kan vara smittad eller bära på smittan. Nå, vidare i berättelsen så erbjöd han mig att följa med hem till Tyskland för att se det med egna ögon, när jag sa att jag inte hade råd skulle han bjuda på resan. Hmmm, lite fundersam blev man ju eller hur. Jag tackade nej till erbjudandet men ibland funderar jag vad som hade hänt om jag följt med och om erbjudandet varit anständigt. Hur hade mitt liv sett ut idag, hade jag stått och diskat i en liten stuga i Kurravaara eller hade jag gjort något annat, hade jag träffat Lasse och varit lycklig resten av mitt liv eller vad? Det var det där med att våga välja när ödet bjuder möjligheterna...