När jag skulle hem från jobbet idag så var vädret inte något romatiskt midsommarväder direkt. Där satt jag mitt ute på den svarta älven i en liten båt, snön slog i ansiktet och fingrarna var bortdomnade av kyla. Pannlampan kunde inte skära hål på mörkret och ljuset reflekterades mot snön som yrde. Jag funderade över livet och insåg att jag antagligen inte skulle överleva om jag trillade i vattnet. Jag tänkte på hur det hade varit med en lägenhet på stan, företrädelsevis med garage och upplyst gångväg från garaget ända till dörren. Kanske till och med gångavstånd från jobbet... Vad utsätter man sig för egentligen, över älven i väder som inte ens en hund vill vara ute i, att köra 1,5 mil och när arbetsdagen är slut vänder man på steken och gör om allt igen i mörker.
Nu sitter jag här mätt och varm, brasan knastrar i kaminen och katten ligger på en stol och spinner. Hundarna ligger i sofforna och blir torra efter en dag ute. Allt är frid och fröjd och jag inser att det är faktiskt värt allt besvär. Jag bor på mitt drömställe hur ensligt det än ligger och hur mycket jag än ska behöva frysa för att ta mig hem så vill jag för allt i världen inte byta ut det mot en lägenhet på stan. Bara man ser till att inte hamna i vattnet så går nog allting bra :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar